[#66435] ny namnfråga

[Gjest Jörgen Ingman]

När man läser i gamla kyrkobøcker så står oftast gårdsnamnet direkt efter personen utan kommatecken och ibland är det svårt att veta om de menar att han är från gården eller om han ockå faktiskt hette så. T ex läser jag nu några skiften i Romerike Ættehistorelags Årbøker och hittar där min ana: 'Død: Jens Olsen Rotnes', och då vet jag inte om han hette även Rotnes? I skiftet innan står det bara 'Død: Hans Sørensen' fastän han också var på en gård. Dessa två var från 1730-talet. Eller ibland i dopbøcker (1730-tal även här som jag kollat) så står bara ett førnamn och ett gårdsnamn men inget efternamn och mamman nämns øverhuvudtaget inte. Även här blir jag osäker på om de menar att 'karln' bodde på gården eller om han också hette så?

[Gjest Lars Ove Wangensteen]

Det var helt vanlig at bostedet ble skrevet etter hans navn. Altså i ditt tilfelle; Ole Olsen BODDE på Rotnes, Rotnes var ikke hans 'navn'. Jeg har ikke vært borti at man opererte med to etternavn på den tiden.Og det var også helt vanlig at barn ved dåpen kun er nevnt med fornavn, og at morens navn ikke er nevnt i det hele tatt. Men barnets 'etternavn' var alltid etter farens fornavn. Dette gjelder faktisk ofte til ca år 1900 (i alle fall på landsbygda). For å finne morens navn i de eldste kirkebøkene må man oftest finne vielsen til foreldrene. Men i eldre kirkebøker står heller ikke de ekteviedes foreldres navn, bare kausjonistene.

[Gjest Svein Arnolf Bjørndal]

Jo, folk kunne ha to bostedsnavn, også på den tiden, hvor det ene fungerte som slektsnavn.Jeg har to eksempler fra Gausdal i Gudbrandsdalen: Offiseren Simen Olsen var født på gården Sejelstad eller Segalstad, som det vel skrives i dag, men bodde i hele sitt voksne liv på gården Forset. I kirkebøkene skrives han nokså konsekvent Simen Forset, men på skifter hvor han opptrer eller på dokumenter han selv undertegnet heter han Simen Olsen Seigelstad. Jeg har derfor valgt å registrere ham som Simen Olsen Seigelstad på Forset. Jeg mener ellers å ha sett at det var ganske vanlig at nettopp militære tok seg bostedsnavn som slektsnavn på den tiden.Et annet eksempel er Anders Guttormsen Byre fra Fron i Gudbrandsdalen. Han opptrer i kirkebøkene for Gausdal konsekvent som Anders Byre, eller Anders Guttormsen Byre. Han bodde ellers på Espedalen, og minst én sønn nevnes også som Byre i kirkebøkene for Gausdal. Også han bodde på Espedalen. Anders var ikke yrkesmilitær, så derfor vet jeg ikke hvorfor han tok med seg navnet sitt.Disse eksemplene er likevel uttrykk for unntak - hvis man i kildene på 1700-tallet treffer på en Peder Andersen Berg, er det nærmest 100% sikkert at han bodde på nettopp Berg.

[Gjest Harald Søren Storaker]

På den tida i Norge brukte vanlig folk ikkje slektsnavn. Dei hadde ett navn, fornavnet. For å identifisere meir nøye brukte dei fleste å tilføye patronymet (et uforanderlig fakta). Her på Agder var det for bønder meir vanlig å bruke gardsnavnet (her var dei fleste sjøleigarar). For personar med spesielle yrker kunne yrkestittel også brukas (smed, degn o.l.). Etter mitt syn er dette meir å betrakte som fakta, ikkje etternavn slik vi bruket begrepet idag.