[#69555] norsk patronymfråga

[Gjest Jörgen Ingman]

Hej!Har nu hållit på ett tag att forska på mina norska rötter och en sak jag märkte snabbt var att det var förhållandevis ganska sent som man började använda patronymändelsen '-sen' i namnen, mitten av 1700-talet kanske? Jämför Olson, Olsön och Olsen. Men det varierar säkert från ort till ort också. Fick det förklarat att stavningen ändrades vartefter det danska inflytandet växte.Fick nyligen ta del av en norsk släktutredning och konstaterade att den personen använde de tre olika varianterna efter tidsepokerna.Själv har jag tyckt att det varit ganska bra att använda '-sen' för då särskiljer jag lättare mina norska och svenska rötter men börjar nu fundera lite på om det är rätt eller inte? Det återspeglar ju inte 'historien' korrekt.Hur gör ni andra med de som har namn som slutar på -søn och -son i källorna, skriver ni så eller förnorskar ni till '-sen?

[Gjest Geir Tverå]

I det kildematerialet jeg har sett fra 1600-tallet og frem til i dag, er '-sen' den mest brukte endelsen. Det kan være lokale variasjoner, men inntrykket mitt at den danske innflytelsen har hatt stor betydning for hvordan personnavn ble skrevet. Vi vet i liten grad hvordan personene selv ville stavet navnet sitt, eller hvordan det ble uttalt i lokal dagligtale. Ettersom samme person kunne få navnet sitt stavet på flere måter, har jeg valgt å normalisere navnene. Når det gjelder patronymikon, har jeg valgt å bruke endelsen -sen, ikke bare fordi den er mest vanlig i eldre kilder, men også fordi den er mest vanlig i dag og derfor føles naturlig. Men dette dreier seg om smak og behag. Du må gjøre det som fungerer best i dine ører.Dersom du vil skille norske og svenkse røtter ved å bruke ulike endelser, høres det helt greit ut.Mvh Geir

[Gjest Ronny Rismyhr Haugen]

Om endelsen -sen er en fornorsking eller fordansking kan vel diskuteres.Selv opplever jeg dette med patronymikon-endelser som et av de største problemene rundt navnenormering. Strengt tatt burde en vel skrive -sønn om en skriver bokmål og -son om en skriver nynorsk (-datter/-dotter for kvinner), men endelsen -sønn virker uvant for de fleste. Selv har jeg tidligere brukt både -son, -sønn og -dotter i artikler, men holder meg nå til -sen og -datter. Jeg blir nok ikke enig med meg selv. Hva man velger å gjøre er selvfølgelig opp til hver enkelt.Endelsen -son i skriflige kilder kan jeg ikke huske å ha sett mange ganger, men -søn og –sen er vanlige. For kvinner er formen –daatter ikke uvanlig, men ofte er endelsen forkortet.Hva som avspeiler historien korrekt er vel ikke mulig å svare på. Husk at det er talemålet som er det grunnleggende for mennesker, ikke skriftspråket. Kanskje er det talemålsformer som Erik Persa og Per Ersa (kjent fra bl.a Trysil) som gjenpeiler historien mest korrekt? Og Marit Amundsdatter ble kanskje aldri omtalt som annet enn Amunds-Marit (Elverum 1740). Da er det vel formen Amunds-Marit som gjenspeiler historien mest korrekt da? Problemet er at vi bare har et fåtall slike eksempler, men man kan jo anta at slike former har vært vanlige rundt om. Det ryddigste blir nok å skrive Marit Amundsdatter/-dotter, men med en tilleggsopplysning om at hun gikk under navnet Amunds-Marit.Forhåpentlig blir patronymikon-endelser et eget tema på NSFs personnavnseminar 21. november.

[Gjest Jörgen Ingman]

Jag tror jag fortsätter använda -sen så behöver jag inte fundera, som sagt det är ju svårt att veta hur de själva uttalade det, och då blir det en slags standardisering också. Dock blir det ju inte 100% åtskiljande av mina svenska och norska rötter för det finns svenskar som heter -sen och norrmän som heter -son pga av in- och utflyttning men det får vara så naturligtvis.Erik Persa hette min styvmorfar :-) Jag är född i Jämtland och där säger man fortfarande så än idag på landet. T ex Pe Orsa-Kare för Per Olssons fru Karin osv.

[Gjest Knut Skorpen]

Eit anna praktisk skilje, er å bruke -søn eller -son når det er ekte patronymikon, men -sen når namnet er bruka som slektsnamn, slik det vart vanleg etter ca 1900.Vi fekk ikkje noko eige norsk skriftspråk før langt utpå 1800-talet, så det har lite for seg å gå til skriftlege kjelder for å sjå kva som var bruka på norsk før den tid. Muntleg varierte namneskikken med dialektene - her på Helgeland sa dei mot slutten av 1800-talet Pe' Ołso' med sonen Erik Pe®so'. Om presten ville ha skrive namna Olsen og Pedersen, ville lensmannen ha skrive dei same namna Olson og Person.Vi må gjere som vi synst. Det har ikkje noko for seg å kalle det eine rett og det andre galt.